Verktygslådan
Innehåll
Introduktion
H2 + Paragraph template
Acceptans
Vad är acceptans? Ni har säkert hört talas om det, men det finns nyanser som kanske inte alla känner till. Så jag ska göra vad jag kan för att beskriva hur jag ser på det. Den acceptansen som jag tänker på kommer ursprungligen från Buddhismen.

Jag börjar med vad acceptans inte är. Acceptans är inte att göra något som vi inte vill. Att tänka – Åhh, jag accepterar väl det då. Det är inte acceptans. Det finns inget motstånd i acceptans. Acceptera är inte att säga att jag accepterar det, och sen fortsätter det att mala i huvudet. Då får man fortsätta att tillämpa acceptans. Acceptans är inte heller att försöka ändra inställning från att inte tycka om något till att tycka om något. Och givetvis inte att vilja att det är på ett annat sätt.
Acceptans är inte att värdera. Om vi hade varit totalt neutrala, inte värderat och inte haft några känslor om det, då hade vi inte behövt tillämpa acceptans. När vi värderar så bedömer vi också. När något är som vi inte vill att det ska vara, då värderar vi. Så vi hade inte behövt att acceptera om vi inte hade värderat. Och när vi värderar så är det ofta en form av dömande. Värdera är ofta att tycka något. Acceptans neutraliserar omständigheterna, men tar inte bort dom, de får fortsätta vara som de är.
När vi accepterar då slutar vi tycka och säger ja till omständigheterna. Vi slutar värdera, stöta bort, klänga fast samt kämpa emot, och förhåller oss öppna och neutrala. Acceptera är att konstatera, att det är som det är, punkt slut. Att låta det vara, det som är, i nuet. Att ha en neutral, icke-värderande inställning när tankarna kommer tillbaka. Att konstatera att tankarna bara är tankar, att känslorna bara är känslor, och att de får vara som de är.
Ansvar
Det är min pappas fel. Hon gjorde så mot mig. Han sa … och det fick mig att gå i taket, hur kan man säga något sånt? Varför drabbar det alltid mig? Det finns många sätt som vi kan bli offer för omständigheterna. Men vem är ansvarig för att du tar dig ur det? Eller aldrig hamnar i det.
Vem är ansvarig för hur ditt liv ser ut? Om vi tar pappa som exempel. Du kanske har skyllt hela livet på vad pappa gjorde mot dig, du tycker synd om dig. Vem lider av det, du eller din pappa? Och nu har din pappa till och med gått bort. Och du lider fortfarande. Det är inte att ta ansvar för ditt eget liv. Du är själv ansvarig för alla dina känslor. Och den enda som kan göra något åt dom är du själv. Men du kan söka hjälp också om det är för svårt själv.
Vad längtar du efter, vad är du inspirerad att göra? Ibland står vi inför stora beslut. Är det något som du inte vågar göra som du har tänkt på väldigt länge? Om det är ditt hjärta eller din själ som talar till dig, som är din inre kompass, är det enligt mig viktigt att du tar ansvar och våga att göra det. Att släppa taget och lämna komfortzonen. Många av oss är inte så vana att känna efter hur vi egentligen mår när vi lyssnar på hjärtat. Men talar hjärtat till dig att du ska göra något annat än du gör, så mår du innerst inne inte bra av att gå kvar. Och det blir inte precis bättre för att du väntar. Kan du göra det i flera steg så underlättar det. Eller kan du prova på det? Men ibland är det ett stort beslut.
Det är inte lätt att bryta upp något som har varit vår verklighet i många år. Det är inte ovanligt att när vi har tagit ett stort steg, gjort något vi knappt vågade, som förändrar livet, att det känns bra efteråt, det känns rätt. Nya saker öppnar upp sig och vi får uppleva andra saker som vi inte visste fanns. Ibland kan vi se långt senare ett klart samband, hur saker påverkar varandra, att det ena gav det andra. Det finns såklart de som ångrar ett stort beslut också, men personligen har jag inte ofta stött på dom. Vad som är rätt, kan bara du själv känna. Ingen annan kan säga vad som är rätt för dig. Det är såklart alltid skönt att prata med nära vänner, som känner en väl.
Det är lätt om andra är påverkade av ditt beslut, att lägga stor vikt vid det. Och det är något väldigt fint rent medmänskligt att göra det, men det är egentligen inte alltid särskilt kärleksfullt på lång sikt, varken mot dom eller dig själv. Vem vill vara med någon som inte mår bra? Hur ska du kunna ge till andra när du inte mår bra, utan att förbruka dig själv? Om du själv mår dåligt så påverkar det andra också. Så enligt mig ska du utgå ifrån dig själv, vad som är bäst för dig, det brukar också i längden vara det bästa för de andra, även om det är svårt att inse när man är mitt uppe i det. Du kan läsa mer om självkärlek här.
Sen finns det dom som flyr ifrån livet. De sitter och spelar TV-spel hela dagarna. Eller latar sig. Eller flyr ifrån så fort det dyker upp något jobbigt. Det är inte att ta ansvar. Ofta finns en inre tomhet som gör att man flyr. Det är lätt att hamna där vid lång arbetslöshet. Då får man ta sig själv i kragen.
Att släppa taget. Eller att ha tillit till livet. Att lita på att livet bär en. Då behöver jag inte göra något, eller? Både jag och nej. Du går inte in med en massa energi för att lösa uppgiften själv. Men du behöver vara uppmärksam och agera när ditt inre talar om vad du ska göra, din intuition, och sedan göra det. Om det inte är så att det visar sig i det yttre direkt.
Om du inte redan har gjort det kanske du vill läsa om skapandet eller komfortzonen.
Dömande
En berättelse om skvaller
I det antika Grekland hade Sokrates ett stort rykte om visdom. En dag kom en man för att hitta den store filosofen och sa till honom:
– Vet du vad jag nyss hörde om din vän?
– Ett ögonblick, svarade Sokrates. Innan du berättar för mig skulle jag vilja testa tre filter.
– Tre filter?
– Ja, fortsatte Sokrates. Innan du berättar något om andra är det bra att ta dig tid att filtrera vad du menar. Det första filtret är sanningen. Har du kollat om det du ska berätta för mig är sant?
– Nej, jag hörde det nyss.
– Så du vet inte om det är sant. Vi fortsätter med det andra filtret, det är vänlighet. Vad du vill berätta om min vän, är det snällt?
– Å nej! Tvärtom.
– Så, frågade Sokrates, du vill berätta dåliga saker för mig om honom och du är inte ens säker på att de är sanna? Kanske kan du fortfarande klara testet med det tredje filtret, det om användbarhet. Är det användbart att jag vet vad du ska berätta om den här vännen?
– Nej verkligen.
– Så, avslutade Sokrates, det du tänkte berätta för mig är varken sant, inte snällt eller användbart. Varför ville du då berätta detta för mig?
“Skvaller är en dålig sak. I början kan det verka roligt, men i slutändan fyller det våra hjärtan med bitterhet och förgiftar oss!”
Om du dömer ofta så kommer det påverka dig omedvetet. När du attackerar och dömer kommer du att må lite sämre, det är så lite att du lär inte lägga märke till det. Men med tanke på hur ofta det händer så kommer det påverka dig mer än du tror. Bland annat får du svårt att hitta en inre frid.
Det kan kännas skönt att skylla på någon annan, slippa ta ansvar för sig själv. Och vad är rätt och fel (sanning och verklighet)? Vem vet bäst? Men handen på hjärtat, är det inte lite jobbigt att klandra andra? Har du känt efter om det är en positiv eller negativ känsla (länk till rädsla och kärlek)? Att tänka dömande kan ha blivit en vana, vi tänker inte på hur mycket vi dömer. Och det gör oss inte glada och lyckliga. Om du vill mäta hur dåligt du mår av det, så lägg märke till avståndet mellan hur det borde vara och hur det är.
På nåt sätt är det fult att tänka gott om sig själv i Sverige. Den där Jantelagen. Vilket medför att vi gärna klandrar oss själva, vi vill ju leva upp till etik och moral. Men vänta, klandra oss själva, det kan väl ändå inte vara bra? Vi lär ju inte må bättre av det om man säger så. Döma andra är enligt mig inte bra, men att döma sig själv är ännu sämre.
Sen har vi det som kanske de flesta tänker på när de hör ordet döma. Att någon agerar eller säger något, som triggar en negativ känsla i oss. Vilket får oss att döma den andra personen och kanske gå till attack. Vi kan attackera genom att bara tänka, vi behöver inte säga eller agera. Händer det ofta så kan det bli så att vi retar upp oss på personen.
Har du haft en dömande tanke om en handikappad eller någon som inte ser normal ut eller beter sig normalt utifrån dina värderingar? Tänk om du hade råkat ut för en olycka imorgon och blivit handikappad. Eller om du hade fötts med ett onormalt utseende. Idag är det många som får diagnoser som ADHD/ADD och autism. Oavsett vad som inte är den sociala normen “normalt”, så ska vi undvika att döma dom, de är fina precis som de är.
Vad vet du vad andra tänker? Vad vet du vad andra har varit med om? Vad vet du vad som har format deras liv som gör att de gör som de gör, ser ut som de ser ut, och har de värderingar som de har? Ändå går vi runt och dömer dom. Vill du bli bedömd själv på det sättet?
När vi attackerar och dömer, då tycker och tänker vi att världen borde vara annorlunda mot vad den egentligen är. Men det blir den inte för att vi tänker det. Det absurda är att vi skapar mer av det, genom att vi tänker det. Vi skapar vår egen värld, eller verklighet, vad man nu väljer att kalla den. Det har vi gjort genom våra tankar som manifesterar det vi sedan ser, hör och känner. Så att attackera och döma, då kommer vi att attackera och döma det som vi själva har skapat, som är oss själva. Det vi skickar ut får vi tillbaka som man brukar säga. Jag vet att vissa kan tycka det låter märkligt, men det är min sanning.
Och det där med tävlande. Om det är en sport så är väl i princip alltid en domare involverad. Och vad gör domaren, han dömer. Han spelar en roll där han bedömer eller värderar andra. Och de tävlande blir bedömda utifrån prestation, och det i förhållande till andra. När sporten går från att spela för det är roligt, till att spela för att tävla och försöka vinna, då kan man fundera på hur nyttigt det är.
Och det här med grundläggande mänskliga värderingar. Vi är väl alla lika mycket värda? Ingen är bättre än någon annan. Alla har sina bättre och sämre sidor, och tillsammans blir det en bra mix. Alla har en uppgift att fylla. Och så håller vi på att tävla, det tycker jag kanske inte är helt sunt när man tänker på det. Men jag förstår att människan vill göra det.
Som du säkert har förstått så är dömande ett verktyg som ligger i verktygslådan, som du inte bör använda. Ju mer damm det samlar på sig, desto bättre.
Insikt
Intuition
H2 + Paragraph template
Meditation
H2 + Paragraph template
Medveten närvaro
H2 + Paragraph template
Skapande
Släppa taget & Kontrollbehov
Vi vill gärna försöka kontrollera och ha kontroll. Det känns tryggt. Men vad kan du kontrollera? Om du kontrollerar, hur kan du veta att det blir så? Vad vet du om framtiden? Går den att kontrollera? Finns det något du garanterat kan säga om framtiden? Så kan vi verkligen kontrollera eller ha kontroll?
Vi har ingen kontroll, det är en illusion, vi tror vi har kontroll. Har du kontroll på att du lever vid nästa soluppgång? Har du kontroll på att du inte blir uppsagd om en månad. Har du koll på vad som händer 15:38 i övermorgon? Det enda vi med säkerhet kan säga kommer hända i vårt liv är att en dag kommer vår fysiska kropp att dö, och det har vi ingen kontroll på när och hur. Och det enda du vet ska hända är du kanske rädd för. Är det rädslan som vill få oss att vilja kontrollera? Vi lever i osäkerheten, och vill ha kontroll, men det är lika osäkert ändå. Jag säger inte att vi aldrig ska planera något, det har sitt syfte. Men vi har ingen kontroll, och även om det ofta blir som vi planerat, blir det inte alltid som vi har planerat. En plan är en plan, inte en förutsägelse. Jag förstår om du tycker detta är utmanande att läsa.
Hur kan man förhålla sig till detta då? Ett sätt är att släppa taget eller släppa kontrollen, att inte så krampaktigt hålla tag i det. Att ha en mer ödmjuk inställning till det som händer. Ofta har vi kontrollbehov fast vi inte kan påverka, vad är meningen med det?
Om en situation inte är som vi vill, och vi krampaktigt håller fast det med tankarna, och det har varit så ett tag och det blir inte bättre, lär det då bli en ändring? Vi behöver ändra tankarna för att det ska bli en förändring. Att släppa taget om det kan göra magi. Situationen blir fri, den låses upp och kan lösas av sig själv. Vi skapar vårt liv själva, och skaparkraften behöver vara fri för att det ska kunna skapas något annat.
På engelska heter släppa taget let go, det vill säga rakt översatt låt gå. Vi låter det gå, vi håller inte tag i det längre eller försöker att kontrollera.
Om vi tar livet lite mer som det kommer, inte styra så mycket, inte ha så mycket förväntningar och kontroll, att släppa taget och hålla saker öppna om det går, att ha inställningen att det löser sig. Då blir ett tränat sinne lugnare och mindre oroligt, och fler saker faller på plats, då uppstår livets magi. Vi behöver ändå ta ansvar för vad vi skapar i vårt liv. Vi kan inte lägga oss på soffan, släppa allt och tänka att det ordnar sig.
Om du inte kan släppa taget, kan det vara så att acceptans fungerar bättre för dig?


Surrender
H2 + Paragraph template
Tankar, känslor, handlingar
H2 + Paragraph template
Tillit
H2 + Paragraph template
Utsidan & insidan
H2 + Paragraph template
Rubrik 2
H2 + Paragraph template
Rubrik 2
Paragraph + Image template
Rubrik 2
Image + Paragraph template
Rubrik 2
Paragraph template