Verktygslådan

Innehåll

Introduktion

H2 + Paragraph template

Acceptans

Vad är acceptans? Ni har säkert hört talas om det, men det finns nyanser som kanske inte alla känner till. Så jag ska göra vad jag kan för att beskriva hur jag ser på det. Den acceptansen som jag tänker på kommer ursprungligen från Buddhismen. 

Jag börjar med vad acceptans inte är. Acceptans är inte att göra något som vi inte vill. Att tänka – Åhh, jag accepterar väl det då. Det är inte acceptans. Det finns inget motstånd i acceptans. Acceptera är inte att säga att jag accepterar det, och sen fortsätter det att mala i huvudet. Då får man fortsätta att tillämpa acceptans. Acceptans är inte heller att försöka ändra inställning från att inte tycka om något till att tycka om något. Och givetvis inte att vilja att det är på ett annat sätt.  

Acceptans är inte att värdera. Om vi hade varit totalt neutrala, inte värderat och inte haft några känslor om det, då hade vi inte behövt tillämpa acceptans. När vi värderar så bedömer vi också. När något är som vi inte vill att det ska vara, då värderar vi. Så vi hade inte behövt att acceptera om vi inte hade värderat. Och när vi värderar så är det ofta en form av dömande. Värdera är ofta att tycka något. Acceptans neutraliserar omständigheterna, men tar inte bort dom, de får fortsätta vara som de är. 

När vi accepterar då slutar vi tycka och säger ja till omständigheterna. Vi slutar värdera, stöta bort, klänga fast samt kämpa emot, och förhåller oss öppna och neutrala. Acceptera är att konstatera, att det är som det är, punkt slut. Att låta det vara, det som är, i nuet. Att ha en neutral, icke-värderande inställning när tankarna kommer tillbaka. Att konstatera att tankarna bara är tankar, att känslorna bara är känslor, och att de får vara som de är.

Ansvar

Det är min pappas fel. Hon gjorde så mot mig. Han sa … och det fick mig att gå i taket, hur kan man säga något sånt? Varför drabbar det alltid mig? Det finns många sätt som vi kan bli offer för omständigheterna. Men vem är ansvarig för att du tar dig ur det? Eller aldrig hamnar i det. 

Vem är ansvarig för hur ditt liv ser ut? Om vi tar pappa som exempel. Du kanske har skyllt hela livet på vad pappa gjorde mot dig, du tycker synd om dig. Vem lider av det, du eller din pappa? Och nu har din pappa till och med gått bort. Och du lider fortfarande. Det är inte att ta ansvar för ditt eget liv. Du är själv ansvarig för alla dina känslor. Och den enda som kan göra något åt dom är du själv. Men du kan söka hjälp också om det är för svårt själv. 

Vad längtar du efter, vad är du inspirerad att göra? Ibland står vi inför stora beslut. Är det något som du inte vågar göra som du har tänkt på väldigt länge? Om det är ditt hjärta eller din själ som talar till dig, som är din inre kompass, är det enligt mig viktigt att du tar ansvar och våga att göra det. Att släppa taget och lämna komfortzonen. Många av oss är inte så vana att känna efter hur vi egentligen mår när vi lyssnar på hjärtat. Men talar hjärtat till dig att du ska göra något annat än du gör, så mår du innerst inne inte bra av att gå kvar. Och det blir inte precis bättre för att du väntar. Kan du göra det i flera steg så underlättar det. Eller kan du prova på det? Men ibland är det ett stort beslut. 

Det är inte lätt att bryta upp något som har varit vår verklighet i många år. Det är inte ovanligt att när vi har tagit ett stort steg, gjort något vi knappt vågade, som förändrar livet, att det känns bra efteråt, det känns rätt. Nya saker öppnar upp sig och vi får uppleva andra saker som vi inte visste fanns. Ibland kan vi se långt senare ett klart samband, hur saker påverkar varandra, att det ena gav det andra. Det finns såklart de som ångrar ett stort beslut också, men personligen har jag inte ofta stött på dom. Vad som är rätt, kan bara du själv känna. Ingen annan kan säga vad som är rätt för dig. Det är såklart alltid skönt att prata med nära vänner, som känner en väl. 

Det är lätt om andra är påverkade av ditt beslut, att lägga stor vikt vid det. Och det är något väldigt fint rent medmänskligt att göra det, men det är egentligen inte alltid särskilt kärleksfullt på lång sikt, varken mot dom eller dig själv. Vem vill vara med någon som inte mår bra? Hur ska du kunna ge till andra när du inte mår bra, utan att förbruka dig själv? Om du själv mår dåligt så påverkar det andra också. Så enligt mig ska du utgå ifrån dig själv, vad som är bäst för dig, det brukar också i längden vara det bästa för de andra, även om det är svårt att inse när man är mitt uppe i det. Du kan läsa mer om självkärlek här. 

Sen finns det dom som flyr ifrån livet. De sitter och spelar TV-spel hela dagarna. Eller latar sig. Eller flyr ifrån så fort det dyker upp något jobbigt. Det är inte att ta ansvar. Ofta finns en inre tomhet som gör att man flyr. Det är lätt att hamna där vid lång arbetslöshet. Då får man ta sig själv i kragen. 

Att släppa taget. Eller att ha tillit till livet. Att lita på att livet bär en. Då behöver jag inte göra något, eller? Både jag och nej. Du går inte in med en massa energi för att lösa uppgiften själv. Men du behöver vara uppmärksam och agera när ditt inre talar om vad du ska göra, din intuition, och sedan göra det. Om det inte är så att det visar sig i det yttre direkt. 

Om du inte redan har gjort det kanske du vill läsa om skapandet eller komfortzonen.

Dömande

Det är lätt att ha åsikter och klandra andra. Skylla på politiker, kriminella, invandrarna, chefer, föräldrar, företag, kollegor, partner och vänner, med andra ord alla utom sig själv. Det är fel på omvärlden, det utanför oss. Om du är beroende av vad andra gör, till exempel att politikerna inte gör det som du vill, hur ska du någonsin kunna bli lycklig? Har politikerna någonsin ändrat på något för att du har åsikter? Hjälper det dig att klandra dina föräldrar för barndomen? Som ändå har passerat, det går ju inte att ändra på. Klagan förändrar inte verkligheten som du vill. Du kan inte ändra på någon annan, de måste själva välja att ändra på sig. Det finns en enda person i världen som du kan ändra på. Så vill du bli lycklig, då är min uppmaning att börja med att förändra dig själv. Oavsett hur omvärlden ser ut så kan du inte ändra den, men när du ändrar dina tankar om den, då kommer också omvärlden att förändras. Wayne Dyer har sagt – “When you change the way you look at things, the things you look at change.”.  Det är inbyggt i vår kultur, att döma andra. Skvaller, att prata bakom ryggen, hur ofta har vi inte varit med om det. Och med det triggar vi varandra, att döma andra. Men alla har rätt att göra som de vill, utan att bli värderad och bedömd, som leder till klander och dömande. Har du inte rätt att göra som du vill, utan att någon klandrar dig?  Om jag tänker – ‘men så konstiga glasögon han har’. Är det dömande? På den frågan vill jag svara ja. Så fort vi bedömer, värderar, attackerar, klandrar, anklagar, skyller på någon eller har åsikt, uppfattning, omdöme om något, så kommer dömande in. Så det ska inte så mycket till innan vi dömer någon. Är du medveten om hur ofta du dömer andra? 

En berättelse om skvaller

I det antika Grekland hade Sokrates ett stort rykte om visdom. En dag kom en man för att hitta den store filosofen och sa till honom:

– Vet du vad jag nyss hörde om din vän?

– Ett ögonblick, svarade Sokrates. Innan du berättar för mig skulle jag vilja testa tre filter.

– Tre filter?

– Ja, fortsatte Sokrates. Innan du berättar något om andra är det bra att ta dig tid att filtrera vad du menar. Det första filtret är sanningen. Har du kollat ​​om det du ska berätta för mig är sant?

– Nej, jag hörde det nyss.

– Så du vet inte om det är sant. Vi fortsätter med det andra filtret, det är vänlighet. Vad du vill berätta om min vän, är det snällt?

– Å nej! Tvärtom.

– Så, frågade Sokrates, du vill berätta dåliga saker för mig om honom och du är inte ens säker på att de är sanna? Kanske kan du fortfarande klara testet med det tredje filtret, det om användbarhet. Är det användbart att jag vet vad du ska berätta om den här vännen?

– Nej verkligen.

– Så, avslutade Sokrates, det du tänkte berätta för mig är varken sant, inte snällt eller användbart. Varför ville du då berätta detta för mig?

“Skvaller är en dålig sak. I början kan det verka roligt, men i slutändan fyller det våra hjärtan med bitterhet och förgiftar oss!”

Om du dömer ofta så kommer det påverka dig omedvetet. När du attackerar och dömer kommer du att må lite sämre, det är så lite att du lär inte lägga märke till det. Men med tanke på hur ofta det händer så kommer det påverka dig mer än du tror. Bland annat får du svårt att hitta en inre frid.  Det kan kännas skönt att skylla på någon annan, slippa ta ansvar för sig själv. Och vad är rätt och fel (sanning och verklighet)? Vem vet bäst? Men handen på hjärtat, är det inte lite  jobbigt att klandra andra? Har du känt efter om det är en positiv eller negativ känsla (länk till rädsla och kärlek)? Att tänka dömande kan ha blivit en vana, vi tänker inte på hur mycket vi dömer. Och det gör oss inte glada och lyckliga. Om du vill mäta hur dåligt du mår av det, så lägg märke till avståndet mellan hur det borde vara och hur det är.   På nåt sätt är det fult att tänka gott om sig själv i Sverige. Den där Jantelagen. Vilket medför att vi gärna klandrar oss själva, vi vill ju leva upp till etik och moral. Men vänta, klandra oss själva, det kan väl ändå inte vara bra? Vi lär ju inte må bättre av det om man säger så. Döma andra är enligt mig inte bra, men att döma sig själv är ännu sämre.  Sen har vi det som kanske de flesta tänker på när de hör ordet döma. Att någon agerar eller säger något, som triggar en negativ känsla i oss. Vilket får oss att döma den andra personen och kanske gå till attack. Vi kan attackera genom att bara tänka, vi behöver inte säga eller agera. Händer det ofta så kan det bli så att vi retar upp oss på personen.  Har du haft en dömande tanke om en handikappad eller någon som inte ser normal ut eller beter sig normalt utifrån dina värderingar? Tänk om du hade råkat ut för en olycka imorgon och blivit handikappad. Eller om du hade fötts med ett onormalt utseende. Idag är det många som får diagnoser som ADHD/ADD och autism. Oavsett vad som inte är den sociala normen “normalt”, så ska vi undvika att döma dom, de är fina precis som de är.  Vad vet du vad andra tänker? Vad vet du vad andra har varit med om? Vad vet du vad som har format deras liv som gör att de gör som de gör, ser ut som de ser ut, och har de värderingar som de har? Ändå går vi runt och dömer dom. Vill du bli bedömd själv på det sättet?  När vi attackerar och dömer, då tycker och tänker vi att världen borde vara annorlunda mot vad den egentligen är. Men det blir den inte för att vi tänker det. Det absurda är att vi skapar mer av det, genom att vi tänker det. Vi skapar vår egen värld, eller verklighet, vad man nu väljer att kalla den. Det har vi gjort genom våra tankar som manifesterar det vi sedan ser, hör och känner. Så att attackera och döma, då kommer vi att attackera och döma det som vi själva har skapat, som är oss själva. Det vi skickar ut får vi tillbaka som man brukar säga. Jag vet att vissa kan tycka det låter märkligt, men det är min sanning.  Och det där med tävlande. Om det är en sport så är väl i princip alltid en domare involverad. Och vad gör domaren, han dömer. Han spelar en roll där han bedömer eller värderar andra. Och de tävlande blir bedömda utifrån prestation, och det i förhållande till andra. När sporten går från att spela för det är roligt, till att spela för att tävla och försöka vinna, då kan man fundera på hur nyttigt det är.  Och det här med grundläggande mänskliga värderingar. Vi är väl alla lika mycket värda? Ingen är bättre än någon annan. Alla har sina bättre och sämre sidor, och tillsammans blir det en bra mix. Alla har en uppgift att fylla. Och så håller vi på att tävla, det tycker jag kanske inte är helt sunt när man tänker på det. Men jag förstår att människan vill göra det.  Som du säkert har förstått så är dömande ett verktyg som ligger i verktygslådan, som du inte bör använda. Ju mer damm det samlar på sig, desto bättre. 

Insikt

En förändring brukar ofta börja med medvetenhet och insikt. Utan insikt så kommer vi inte någonstans, vi står kvar på ruta noll för det är första steget. Vi kan vara medveten om det sedan tidigare. Men när kom insikten?  Ibland så är det någon runt omkring oss som säger något som får oss att heja till i hjärnkontoret. Det går upp ett ljus för oss. Vi förstår plötsligt något som var dolt för oss tidigare. Men insikten kan också komma mer smygande, att vi inte märker det, där det är många små steg som leder fram till den.  Ofta är det svårt att själva komma till insikt. Vi vill ha en förändring, men vet inte hur vi ska gå tillväga. Och vi tänker ju nästan bara samma tankar som vi tänkt tidigare, och då blir vi inte klokare, vi får inga nya insikter. Så därför är det bra att vara lyhörd för vad andra säger, då kan vi bryta de tankemönstren (undermedvetet) som vi har. För en annan tanke än de vi har tänkt tidigare behöver komma som ger insikten. Det där ‘aha’, är det så det ligger till.  Och att ta in information på ett annat sätt kan bidra, som du gör nu, läser här. Eller om du är på rätt kanaler och lyssnar på poddar, tittar på youtube och läser böcker som utmanar dina nuvarande tankar.  Men vi kan också komma till insikt själva. Genom att använda vår intuition, som alltid finns där och visar oss vägen.   När vi väl har kommit till insikt och vill göra förändringen så kan vi behöva gå utanför vår komfortzon.

Intuition

H2 + Paragraph template

Meditation

H2 + Paragraph template

Medveten närvaro

H2 + Paragraph template

Skapande

Enligt min sanning och verklighet så skapar vi vårt eget liv. Hur kommer det sig att vi får sjukdomar? Jag har inte skapat det, tror jag, eller? Tänk om vi bara blir drabbade, vi kan inte själv göra något åt det, inte alls styra det, det är vårt öde. Kan livet vara så grymt att vi får cancer och inte har en chans att påverka det?  Enligt hur jag har uppfattat att det är, fast jag inte förstår det, så är det så att vi skapar ohälsan också, saker vi inte vill ha, på ett omedvetet plan. Vi vill gärna tro på att vi blir drabbade, att vi är ett offer, men det tyder på att vi själva skapar detta omedvetet. Och vi förstår dessutom inte vilka tankar som leder till ohälsa. Så att bli medveten om sina tankar, framförallt de omedvetna, är kanske viktigare än vi förstår. Detta är inte vetenskap, det är min livssyn och värderingar, det vill säga min sanning och verklighet, du har din egen. Men om du nu inte tror på det, tänk om det ändå är så… Och det är väl ändå mer tilltalande än att vi bara blir drabbade av något, utan att kunna påverka det?  Hur skapar vi vårt liv, hur fungerar det egentligen. Som vi konstaterade i sanning och verklighet så är det vi själva som skapar våra liv. Där nämner jag också att vår sanning är våra värderingar och vad vi tror och tycker, vilket kommer från ditt inre. Tankar, känslor och beteende kommer också från ditt inre. Verkligheten eller den världen som du upplever eller projicerar, kommer från ditt yttre, och baserar sig på våra fem sinnen: syn, hörsel, smak, lukt och fysisk känsel. Ditt inre skapar ditt yttre. Lite förenklat om vi säger att din sanning skapar din verklighet.  Du kanske har hört talas om spegling. Det är vanligt att man säger att andra människor speglar oss. Med det menar man att andra personer visar oss hur vårt inre ser ut, till exempel vad vi tycker och tänker. Exempelvis att någon säger något som får dig att reagera starkt. Det du ser på är ditt sinnestillstånd, återspeglat utanför. En annan person med ett annat sinnestillstånd kan se på samma sak, men upplever någonting annat, pga hans/hennes sinnestillstånd. Så vem har rätt/fel? Båda har rätt, vi ser ju på ert eget sinnestillstånd. Då kanske du kan förstå att det är en illusion, ni projicerar det ni har skapat att se. Och om ni ser på samma sak, men har olika uppfattningar om vad ni sett, så är det för att ni tittar på ert eget sinnestillstånd och ni ser er egen verklighet, eller om man kallar det projektion/illusion. Jag förstår om du tycker det är svårt att ta in, och det behöver du inte.   Det du upplever är slutresultatet av många tidigare tankar, känslor och beteenden. Det du upplever nu, det går inte att ändra på. Det är som att baka en kaka och du råkar ta salt istället för socker. Du upptäcker det när du tar första tuggan, men det är för sent, du kan inte göra något åt det. Det är dömt att misslyckas att försöka ändra slutresultatet. Att byta ut saltet mot sockret i en bakad kaka går inte. Det är samma med livet, om du upplever något som du inte vill, då behöver och ändra på ingredienserna som skapade det, det vill säga dina tankar och beteenden. Kanske är det att tillföra mer kärlek. Då kan du få en annan upplevelse senare. Om du ser något du inte vill ha, då kan du se det som en lärdom att du behöver ändra dina tankar och handlingar. Om din kropp inte fungerar som du vill, lägg märke till hur du matar den, se hur du tränar den, och lyssna på vad du säger till den och om den. Är det något du inte har har bidragit till i din kropps välbefinnande? Saknas det kärlek? I detta stycket har jag hämtat det mesta från Tina Spaldings bok A Year of Forgiveness.  Vem eller vilka har skapat all ondska, krig och elände? Svara gärna för dig själv innan du läser vidare.  Det kan vara jobbigt att konstatera att det är jag själv som skapar krig, elände och lidande, eller helvetet, för det är ett stort ansvar. Och andra sidan så är det ju jätteskönt, för då kan jag själv göra något åt det också, och slippa vara beroende av att andra ska lösa världsproblemen, för att jag ska kunna bli lycklig. Du kanske tänker att det kan inte stämma, jag skapar inga krig. Men hur påverkar nyheterna och TV dig? Kan det vara så att det påverkar dig omedvetet? Kan det vara så att det påverkar oss mer än vi vill inse? Samhället och den traditionella vetenskapen vill få oss att tro att det fungerar på ett annat sätt, att det på utsidan har vi inte skapat. Att vi är separerade från varandra. Men kvantfysiken är något annat på spåren. Vi är inte separerade, alla människor är sammankopplade via energifält. Du kan själv känna det om du står upp och blundar och har hörlurar med musik i öronen. Sen kommer en annan person helt tyst och lugnt och ställer sig bakom dig utan att vidröra dig. Du märker av personen, eller hur? Det är till och med så att vi kan påverka fysiken med vår närvaro, inte bara andra människor, det kan du läsa om i vetenskapen.  Läs gärna om helvetet också. Du kanske hellre vill läsa om ansvar eller omedvetet och undermedvetet.

Släppa taget & Kontrollbehov

Vi vill gärna försöka kontrollera och ha kontroll. Det känns tryggt. Men vad kan du kontrollera? Om du kontrollerar, hur kan du veta att det blir så? Vad vet du om framtiden? Går den att kontrollera? Finns det något du garanterat kan säga om framtiden? Så kan vi verkligen kontrollera eller ha kontroll? 

Vi har ingen kontroll, det är en illusion, vi tror vi har kontroll. Har du kontroll på att du lever vid nästa soluppgång? Har du kontroll på att du inte blir uppsagd om en månad. Har du koll på vad som händer 15:38 i övermorgon? Det enda vi med säkerhet kan säga kommer hända i vårt liv är att en dag kommer vår fysiska kropp att dö, och det har vi ingen kontroll på när och hur. Och det enda du vet ska hända är du kanske rädd för. Är det rädslan som vill få oss att vilja kontrollera? Vi lever i osäkerheten, och vill ha kontroll, men det är lika osäkert ändå. Jag säger inte att vi aldrig ska planera något, det har sitt syfte. Men vi har ingen kontroll, och även om det ofta blir som vi planerat, blir det inte alltid som vi har planerat. En plan är en plan, inte en förutsägelse. Jag förstår om du tycker detta är utmanande att läsa. 

Hur kan man förhålla sig till detta då? Ett sätt är att släppa taget eller släppa kontrollen, att inte så krampaktigt hålla tag i det. Att ha en mer ödmjuk inställning till det som händer. Ofta har vi kontrollbehov fast vi inte kan påverka, vad är meningen med det? 

Om en situation inte är som vi vill, och vi krampaktigt håller fast det med tankarna, och det har varit så ett tag och det blir inte bättre, lär det då bli en ändring? Vi behöver ändra tankarna för att det ska bli en förändring. Att släppa taget om det kan göra magi. Situationen blir fri, den låses upp och kan lösas av sig själv. Vi skapar vårt liv själva, och skaparkraften behöver vara fri för att det ska kunna skapas något annat. 

På engelska heter släppa taget let go, det vill säga rakt översatt låt gå. Vi låter det gå, vi håller inte tag i det längre eller försöker att kontrollera. 

Om vi tar livet lite mer som det kommer, inte styra så mycket, inte ha så mycket förväntningar och kontroll, att släppa taget och hålla saker öppna om det går, att ha inställningen att det löser sig. Då blir ett tränat sinne lugnare och mindre oroligt, och fler saker faller på plats, då uppstår livets magi. Vi behöver ändå ta ansvar för vad vi skapar i vårt liv. Vi kan inte lägga oss på soffan, släppa allt och tänka att det ordnar sig. 

Om du inte kan släppa taget, kan det vara så att acceptans fungerar bättre för dig?

Man håller i en duva och kontrollerar den, innan det är dags att släppa taget.
Man släpper taget om en duva som flyger bort från mannens kontroll mot friheten.

Surrender

H2 + Paragraph template

Tankar, känslor, handlingar

H2 + Paragraph template

Tillit

H2 + Paragraph template

Utsidan & insidan

H2 + Paragraph template

Rubrik 2

H2 + Paragraph template

Rubrik 2

Paragraph + Image template

Rubrik 2

Image + Paragraph template

Rubrik 2

Paragraph template