Verktygslådan

Introduktion

Text

Acceptans

Vad är acceptans? Ni har säkert hört talas om det, men det finns nyanser som kanske inte alla känner till. Så jag ska göra vad jag kan för att beskriva hur jag ser på det. Den acceptansen som jag tänker på kommer ursprungligen från Buddhismen.

Jag börjar med vad acceptans inte är. Acceptans är inte att göra något som vi inte vill. Att tänka – Åhh, jag accepterar väl det då. Det är inte acceptans. Det finns inget motstånd i acceptans. Acceptera är inte att säga att jag accepterar det, och sen fortsätter det att mala i huvudet. Då får man fortsätta att tillämpa acceptans. Acceptans är inte heller att försöka ändra inställning från att inte tycka om något till att tycka om något. Och givetvis inte att vilja att det är på ett annat sätt.

Acceptans är inte att värdera. Om vi hade varit totalt neutrala, inte värderat och inte haft några känslor om det, då hade vi inte behövt tillämpa acceptans. När vi värderar så bedömer vi också. När något är som vi inte vill att det ska vara, då värderar vi. Så vi hade inte behövt att acceptera om vi inte hade värderat. Och när vi värderar så är det ofta en form av dömande. Värdera är ofta att tycka något. Acceptans neutraliserar omständigheterna, men tar inte bort dom, de får fortsätta vara som de är.

När vi accepterar då slutar vi tycka och säger ja till omständigheterna. Vi slutar värdera, stöta bort, klänga fast samt kämpa emot, och förhåller oss öppna och neutrala. Acceptera är att konstatera, att det är som det är, punkt slut. Att låta det vara, det som är, i nuet. Att ha en neutral, icke-värderande inställning när tankarna kommer tillbaka. Att konstatera att tankarna bara är tankar, att känslorna bara är känslor, och att de får vara som de är.

Dömande

Det är lätt att ha åsikter och klandra andra. Skylla på politiker, kriminella, invandrarna, chefer, föräldrar, företag, kollegor, partner och vänner, med andra ord alla utom sig själv. Det är fel på omvärlden, det utanför oss. Om du är beroende av vad andra gör, till exempel att politikerna inte gör det som du vill, hur ska du någonsin kunna bli lycklig? Har politikerna någonsin ändrat på något för att du har åsikter? Hjälper det dig att klandra dina föräldrar för barndomen? Som ändå har passerat, det går ju inte att ändra på. Klagan förändrar inte verkligheten som du vill. Du kan inte ändra på någon annan, de måste själva välja att ändra på sig. Det finns en enda person i världen som du kan ändra på. Så vill du bli lycklig, då är min uppmaning att börja med att förändra dig själv. Oavsett hur omvärlden ser ut så kan du inte ändra den, men när du ändrar dina tankar om den, då kommer också omvärlden att förändras. Wayne Dyer har sagt – “When you change the way you look at things, the things you look at change.”.

Det är inbyggt i vår kultur, att döma andra. Skvaller, att prata bakom ryggen, hur ofta har vi inte varit med om det. Och med det triggar vi varandra, att döma andra. Men alla har rätt att göra som de vill, utan att bli värderad och bedömd, som leder till klander och dömande. Har du inte rätt att göra som du vill, utan att någon klandrar dig?

Om jag tänker – ‘men så konstiga glasögon han har’. Är det dömande? På den frågan vill jag svara ja. Så fort vi bedömer, värderar, attackerar, klandrar, anklagar, skyller på någon eller har åsikt, uppfattning, omdöme om något, så kommer dömande in. Så det ska inte så mycket till innan vi dömer någon. Är du medveten om hur ofta du dömer andra?

En berättelse om skvaller

I det antika Grekland hade Sokrates ett stort rykte om visdom. En dag kom en man för att hitta den store filosofen och sa till honom:

– Vet du vad jag nyss hörde om din vän?

– Ett ögonblick, svarade Sokrates. Innan du berättar för mig skulle jag vilja testa tre filter.

– Tre filter?

– Ja, fortsatte Sokrates. Innan du berättar något om andra är det bra att ta dig tid att filtrera vad du menar. Det första filtret är sanningen. Har du kollat om det du ska berätta för mig är sant?

– Nej, jag hörde det nyss.

– Så du vet inte om det är sant. Vi fortsätter med det andra filtret, det är vänlighet. Vad du vill berätta om min vän, är det snällt?

– Å nej! Tvärtom.

– Så, frågade Sokrates, du vill berätta dåliga saker för mig om honom och du är inte ens säker på att de är sanna? Kanske kan du fortfarande klara testet med det tredje filtret, det om användbarhet. Är det användbart att jag vet vad du ska berätta om den här vännen?

– Nej verkligen.

– Så, avslutade Sokrates, det du tänkte berätta för mig är varken sant, inte snällt eller användbart. Varför ville du då berätta detta för mig?

“Skvaller är en dålig sak. I början kan det verka roligt, men i slutändan fyller det våra hjärtan med bitterhet och förgiftar oss!”

Om du dömer ofta så kommer det påverka dig omedvetet. När du attackerar och dömer kommer du att må lite sämre, det är så lite att du lär inte lägga märke till det. Men med tanke på hur ofta det händer så kommer det påverka dig mer än du tror. Bland annat får du svårt att hitta en inre frid.

Det kan kännas skönt att skylla på någon annan, slippa ta ansvar för sig själv. Och vad är rätt och fel (sanning och verklighet)? Vem vet bäst? Men handen på hjärtat, är det inte lite jobbigt att klandra andra? Har du känt efter om det är en positiv eller negativ känsla (länk till rädsla och kärlek)? Att tänka dömande kan ha blivit en vana, vi tänker inte på hur mycket vi dömer. Och det gör oss inte glada och lyckliga. Om du vill mäta hur dåligt du mår av det, så lägg märke till avståndet mellan hur det borde vara och hur det är.

På nåt sätt är det fult att tänka gott om sig själv i Sverige. Den där Jantelagen. Vilket medför att vi gärna klandrar oss själva, vi vill ju leva upp till etik och moral. Men vänta, klandra oss själva, det kan väl ändå inte vara bra? Vi lär ju inte må bättre av det om man säger så. Döma andra är enligt mig inte bra, men att döma sig själv är ännu sämre.

Sen har vi det som kanske de flesta tänker på när de hör ordet döma. Att någon agerar eller säger något, som triggar en negativ känsla i oss. Vilket får oss att döma den andra personen och kanske gå till attack. Vi kan attackera genom att bara tänka, vi behöver inte säga eller agera. Händer det ofta så kan det bli så att vi retar upp oss på personen.

Har du haft en dömande tanke om en handikappad eller någon som inte ser normal ut eller beter sig normalt utifrån dina värderingar? Tänk om du hade råkat ut för en olycka imorgon och blivit handikappad. Eller om du hade fötts med ett onormalt utseende. Idag är det många som får diagnoser som ADHD/ADD och autism. Oavsett vad som inte är den sociala normen “normalt”, så ska vi undvika att döma dom, de är fina precis som de är.

Vad vet du vad andra tänker? Vad vet du vad andra har varit med om? Vad vet du vad som har format deras liv som gör att de gör som de gör, ser ut som de ser ut, och har de värderingar som de har? Ändå går vi runt och dömer dom. Vill du bli bedömd själv på det sättet?

När vi attackerar och dömer, då tycker och tänker vi att världen borde vara annorlunda mot vad den egentligen är. Men det blir den inte för att vi tänker det. Det absurda är att vi skapar mer av det, genom att vi tänker det. Vi skapar vår egen värld, eller verklighet, vad man nu väljer att kalla den. Det har vi gjort genom våra tankar som manifesterar det vi sedan ser, hör och känner. Så att attackera och döma, då kommer vi att attackera och döma det som vi själva har skapat, som är oss själva. Det vi skickar ut får vi tillbaka som man brukar säga. Jag vet att vissa kan tycka det låter märkligt, men det är min sanning.

Och det där med tävlande. Om det är en sport så är väl i princip alltid en domare involverad. Och vad gör domaren, han dömer. Han spelar en roll där han bedömer eller värderar andra. Och de tävlande blir bedömda utifrån prestation, och det i förhållande till andra. När sporten går från att spela för det är roligt, till att spela för att tävla och försöka vinna, då kan man fundera på hur nyttigt det är.

Och det här med grundläggande mänskliga värderingar. Vi är väl alla lika mycket värda? Ingen är bättre än någon annan. Alla har sina bättre och sämre sidor, och tillsammans blir det en bra mix. Alla har en uppgift att fylla. Och så håller vi på att tävla, det tycker jag kanske inte är helt sunt när man tänker på det. Men jag förstår att människan vill göra det.

Som du säkert har förstått så är dömande ett verktyg som ligger i verktygslådan, som du inte bör använda. Ju mer damm det samlar på sig, desto bättre.

Insikt

En förändring brukar ofta börja med medvetenhet och insikt. Utan insikt så kommer vi inte någonstans, vi står kvar på ruta noll för det är första steget. Vi kan vara medveten om det sedan tidigare. Men när kom insikten?

Ibland så är det någon runt omkring oss som säger något som får oss att heja till i hjärnkontoret. Det går upp ett ljus för oss. Vi förstår plötsligt något som var dolt för oss tidigare. Men insikten kan också komma mer smygande, att vi inte märker det, där det är många små steg som leder fram till den.

Ofta är det svårt att själva komma till insikt. Vi vill ha en förändring, men vet inte hur vi ska gå tillväga. Och vi tänker ju nästan bara samma tankar som vi tänkt tidigare, och då blir vi inte klokare, vi får inga nya insikter. Så därför är det bra att vara lyhörd för vad andra säger, då kan vi bryta de tankemönstren (undermedvetet) som vi har. För en annan tanke än de vi har tänkt tidigare behöver komma som ger insikten. Det där ‘aha’, är det så det ligger till.

Och att ta in information på ett annat sätt kan bidra, som du gör nu, läser här. Eller om du är på rätt kanaler och lyssnar på poddar, tittar på youtube och läser böcker som utmanar dina nuvarande tankar.

Men vi kan också komma till insikt själva. Genom att använda vår intuition, som alltid finns där och visar oss vägen.

När vi väl har kommit till insikt och vill göra förändringen så kan vi behöva gå utanför vår komfortzon.

Skapande

Enligt min sanning och verklighet så skapar vi vårt eget liv. Hur kommer det sig att vi får sjukdomar? Jag har inte skapat det, tror jag, eller? Tänk om vi bara blir drabbade, vi kan inte själv göra något åt det, inte alls styra det, det är vårt öde. Kan livet vara så grymt att vi får cancer och inte har en chans att påverka det?

Enligt hur jag har uppfattat att det är, fast jag inte förstår det, så är det så att vi skapar ohälsan också, saker vi inte vill ha, på ett omedvetet plan. Vi vill gärna tro på att vi blir drabbade, att vi är ett offer, men det tyder på att vi själva skapar detta omedvetet. Och vi förstår dessutom inte vilka tankar som leder till ohälsa. Så att bli medveten om sina tankar, framförallt de omedvetna, är kanske viktigare än vi förstår. Detta är inte vetenskap, det är min livssyn och värderingar, det vill säga min sanning och verklighet, du har din egen. Men om du nu inte tror på det, tänk om det ändå är så… Och det är väl ändå mer tilltalande än att vi bara blir drabbade av något, utan att kunna påverka det?

Hur skapar vi vårt liv, hur fungerar det egentligen. Som vi konstaterade i sanning och verklighet så är det vi själva som skapar våra liv. Där nämner jag också att vår sanning är våra värderingar och vad vi tror och tycker, vilket kommer från ditt inre. Tankar, känslor och beteende kommer också från ditt inre. Verkligheten eller den världen som du upplever eller projicerar, kommer från ditt yttre, och baserar sig på våra fem sinnen: syn, hörsel, smak, lukt och fysisk känsel. Ditt inre skapar ditt yttre. Lite förenklat om vi säger att din sanning skapar din verklighet.

Du kanske har hört talas om spegling. Det är vanligt att man säger att andra människor speglar oss. Med det menar man att andra personer visar oss hur vårt inre ser ut, till exempel vad vi tycker och tänker. Exempelvis att någon säger något som får dig att reagera starkt. Det du ser på är ditt sinnestillstånd, återspeglat utanför. En annan person med ett annat sinnestillstånd kan se på samma sak, men upplever någonting annat, pga hans/hennes sinnestillstånd. Så vem har rätt/fel? Båda har rätt, vi ser ju på ert eget sinnestillstånd. Då kanske du kan förstå att det är en illusion, ni projicerar det ni har skapat att se. Och om ni ser på samma sak, men har olika uppfattningar om vad ni sett, så är det för att ni tittar på ert eget sinnestillstånd och ni ser er egen verklighet, eller om man kallar det projektion/illusion. Jag förstår om du tycker det är svårt att ta in, och det behöver du inte.

Det du upplever är slutresultatet av många tidigare tankar, känslor och beteenden. Det du upplever nu, det går inte att ändra på. Det är som att baka en kaka och du råkar ta salt istället för socker. Du upptäcker det när du tar första tuggan, men det är för sent, du kan inte göra något åt det. Det är dömt att misslyckas att försöka ändra slutresultatet. Att byta ut saltet mot sockret i en bakad kaka går inte. Det är samma med livet, om du upplever något som du inte vill, då behöver och ändra på ingredienserna som skapade det, det vill säga dina tankar och beteenden. Kanske är det att tillföra mer kärlek. Då kan du få en annan upplevelse senare. Om du ser något du inte vill ha, då kan du se det som en lärdom att du behöver ändra dina tankar och handlingar. Om din kropp inte fungerar som du vill, lägg märke till hur du matar den, se hur du tränar den, och lyssna på vad du säger till den och om den. Är det något du inte har har bidragit till i din kropps välbefinnande? Saknas det kärlek? I detta stycket har jag hämtat det mesta från Tina Spaldings bok A Year of Forgiveness.

Vem eller vilka har skapat all ondska, krig och elände? Svara gärna för dig själv innan du läser vidare.

Det kan vara jobbigt att konstatera att det är jag själv som skapar krig, elände och lidande, eller helvetet, för det är ett stort ansvar. Och andra sidan så är det ju jätteskönt, för då kan jag själv göra något åt det också, och slippa vara beroende av att andra ska lösa världsproblemen, för att jag ska kunna bli lycklig. Du kanske tänker att det kan inte stämma, jag skapar inga krig. Men hur påverkar nyheterna och TV dig? Kan det vara så att det påverkar dig omedvetet? Kan det vara så att det påverkar oss mer än vi vill inse? Samhället och den traditionella vetenskapen vill få oss att tro att det fungerar på ett annat sätt, att det på utsidan har vi inte skapat. Att vi är separerade från varandra. Men kvantfysiken är något annat på spåren. Vi är inte separerade, alla människor är sammankopplade via energifält. Du kan själv känna det om du står upp och blundar och har hörlurar med musik i öronen. Sen kommer en annan person helt tyst och lugnt och ställer sig bakom dig utan att vidröra dig. Du märker av personen, eller hur? Det är till och med så att vi kan påverka fysiken med vår närvaro, inte bara andra människor, det kan du läsa om i vetenskapen.

Läs gärna om helvetet också. Du kanske hellre vill läsa om ansvar eller omedvetet och undermedvetet.

Släppa taget & Kontrollbehov

Vi vill gärna försöka kontrollera och ha kontroll. Det känns tryggt. Men vad kan du kontrollera? Om du kontrollerar, hur kan du veta att det blir så? Vad vet du om framtiden? Går den att kontrollera? Finns det något du garanterat kan säga om framtiden? Så kan vi verkligen kontrollera eller ha kontroll?

Vi har ingen kontroll, det är en illusion, vi tror vi har kontroll. Har du kontroll på att du lever vid nästa soluppgång? Har du kontroll på att du inte blir uppsagd om en månad. Har du koll på vad som händer 15:38 i övermorgon? Det enda vi med säkerhet kan säga kommer hända i vårt liv är att en dag kommer vår fysiska kropp att dö, och det har vi ingen kontroll på när och hur. Och det enda du vet ska hända är du kanske rädd för. Är det rädslan som vill få oss att vilja kontrollera? Vi lever i osäkerheten, och vill ha kontroll, men det är lika osäkert ändå. Jag säger inte att vi aldrig ska planera något, det har sitt syfte. Men vi har ingen kontroll, och även om det ofta blir som vi planerat, blir det inte alltid som vi har planerat. En plan är en plan, inte en förutsägelse. Jag förstår om du tycker detta är utmanande att läsa.

Hur kan man förhålla sig till detta då? Ett sätt är att släppa taget eller släppa kontrollen, att inte så krampaktigt hålla tag i det. Att ha en mer ödmjuk inställning till det som händer. Ofta har vi kontrollbehov fast vi inte kan påverka, vad är meningen med det?

Om en situation inte är som vi vill, och vi krampaktigt håller fast det med tankarna, och det har varit så ett tag och det blir inte bättre, lär det då bli en ändring? Vi behöver ändra tankarna för att det ska bli en förändring. Att släppa taget om det kan göra magi. Situationen blir fri, den låses upp och kan lösas av sig själv. Vi skapar vårt liv själva, och skaparkraften behöver vara fri för att det ska kunna skapas något annat.

På engelska heter släppa taget let go, det vill säga rakt översatt låt gå. Vi låter det gå, vi håller inte tag i det längre eller försöker att kontrollera.

Om vi tar livet lite mer som det kommer, inte styra så mycket, inte ha så mycket förväntningar och kontroll, att släppa taget och hålla saker öppna om det går, att ha inställningen att det löser sig. Då blir ett tränat sinne lugnare och mindre oroligt, och fler saker faller på plats, då uppstår livets magi. Vi behöver ändå ta ansvar för vad vi skapar i vårt liv. Vi kan inte lägga oss på soffan, släppa allt och tänka att det ordnar sig.

Om du inte kan släppa taget, kan det vara så att acceptans fungerar bättre för dig?

Tankar, känslor, handlingar

“Ändra dina tankar, ändra ditt liv” heter en bok som Wayne Dyer har skrivit och som baserar sig på Taoism. Det är med dina tankar som du kan styra ditt liv. Inom KBT, Kognitiv Beteende Terapi, säger man att tankarna ger upphov till känslorna och som sedan påverkar beteendet. Det du tror på, vilket kommer ifrån dina tankar, skapar din sanning och verklighet. Om du byter din sanning, får du en ny verklighet. Mycket av det du tror på är automatiska tankar, som ligger i ditt omedvetna och undermedvetna.

Mahatma Gandhi har sagt “Our greatest ability as humans is not to change the world; but to change ourselves.”. Det är genom att ändra dina tankar som du förändrar ditt liv. Om du inte förändrar dina tankar, så förvänta dig inte att ditt liv förändras som du vill. Det vanligaste är att vi kommer till någon insikt som gör att vi ändrar våra tankar. Det kan också komma en känsla från hjärtat, som får oss att tänka annorlunda. Och utgångspunkten kan också vara en upplevelse, som påverkar våra känslor och som sedan gör att vi ändrar tankarna. Det kan t.ex vara första gången vi gör något som påverkar våra känslor. Som första gången man seglar så kan man få en väldigt positiv känsla av upplevelsen att vi vill göra den igen. Eller så blir vi sjösjuka och tycker inte om den känslan. Det påverkar hur vi tänker om segling efteråt, det vi tror på. Vi vill gärna tro att nästa gång blir något liknande. Men kommer det att bli det?

Av det du tänker, hur mycket är sant? Det är vanligt att vi gissar, fantiserar och tror mycket om vad andra tänker och tycker, men vi har egentligen någon aning? Har vi inte ofta fel i våra slutsatser? Det leder ofta till att vi har negativa känslor som inte gagnar oss. Och börjar vi tänka mycket på det så blir det vår sanning.

Varför är det dåligt att visa vissa känslor i vår kultur? Som en del av kulturen får vi lära oss det redan som barn. Inte allt för sällan så mådde vi som barn dåligt och fick lära oss att dölja det. Att gråta öppet är ju bara tillåtet vid begravningar, och då är det fint. Vi ska sätta på oss en mask, ha en fasad att vi är någon annan än den vi i verkligheten är. Helst ska vi se glada ut när vi är ledsna. Det är fult att visa vem vi är. Jag tycker det är fint och starkt av dom som vågar vara öppna och visa sina känslor. Alla bär vi en mask som visar mer eller mindre vem vi är. Vågar du vara dig själv och visa vem du är?

Utsidan & Insidan

Vad menar jag med utsidan och insidan? Jag kunde ha kallat det yttre och inre världen, eller utanför och inom oss också.

Det finns något som händer utanför oss, vad andra personer gör, säger och beter sig. Vad som visas på sociala, medier, TV och internet. Alla materiella saker som vi har, pengar, hur miljön runt oss ser ut, med mera. Det är saker som vi uppfattar med våra fem fysiska sinnen: syn, hörsel, smak, lukt och känsel. Allt detta är saker som tillhör utsidan.

Sen finns det vår inre värld, det vi tänker och känner, som inkluderar dina värderingar och det du tror på, samt även de omedvetna tankarna. Och det du tänker påverkar vad du känner och gör. Och det du tänker och känner, det vill säga insidan, är det som skapar din verklighet, det vill säga utsidan. Din sanning skapar din verklighet.

Vad har du mest fokus på, är det utsidan eller insidan? Vad är viktigast, är det utsidan eller insidan? Vad får dig att må dåligt, är det utsidan, insidan eller båda? Vad kan du påverka, är det utsidan, insidan eller båda? Fundera gärna lite innan du läser vidare.

I det västerländska samhället är det mycket fokus på utsidan. Vi ska vara rika, vi ska äga alla saker vi behöver, vi ska bo fint, vi ska ha ett bra yrke och jobb, en bra partner och så vidare. Men om vi nu har allt vi kan tänka oss på utsidan, är vi då lyckliga? Och för att få det ännu bättre åker vi på semester. Det är ju allmänt känt att överflöd på utsidan gör oss inte lyckliga.

Vi jagar så mycket på utsidan, men varför blir vi inte lyckliga av det? Vi kan bli tillfälligt lyckliga av det, men det består inte. Vi kanske har längtat efter en sak, och sen köper vi den och allt känns bra, för tillfället. Men när det gått en tid så är saken inte betydelsefull längre, vi är inte lyckliga för vi har den. Så vad gör vi, jo vi köper andra saker, gör andra saker så att vi ska kunna vara lyckliga hela tiden. Och det är ju inte så konstigt att samhället fungerar så, då tjänar företagen pengar hela tiden, så de “hjärntvättar” oss. Villkorslös kärlek, frid och glädje är istället långsiktigt.

Ofta händer saker på utsidan som får oss att reagera. När vi reagerar då händer något med tankar och känslor på insidan. Till exempel att någon säger något som får dig att bli arg, rädd, ledsen, bekymrad eller vad det nu kan vara. Ofta så skapar det en känsla med efterföljande tankar. Och vems fel är det? Det är lätt att gå in och börja döma, att den andre personen är dum för den sa så. Men du är själv ansvarig för dina tankar och känslor. Och de tankar och känslor som bubblar upp är det du har inom dig. Så det är du själv som skapar att du blir arg, rädd, ledsen, bekymrad med mera, det är inte den andra personen. Den andra var den som triggade dig, men du själv skapade de negativa känslorna och tankarna. Så du själv skapar ditt eget lidande. Du kanske hellre vill skapa lycka och glädje?

Jag försvarar inte att man kan bete sig dumt mot någon annan och de ska bara ta det. Men det mesta som sägs är det inte menat något illa, det är vår tolkning av det. Två personer kan höra samma sak, men de tar det på helt olika sätt. Det viktiga är inte hur man har det, utan hur man tar det.